Hade en fruktansvärd mardöm men vaknade inte!
Igår när jag skulle hämta Alex så försvann han. Orkar inte beskriva allt i minsta detalj just nu....
Han vägrade följa med mig i alla fall och stack. Letade i ca 40-50 min medans stackars tjejerna satt snällt i bilen. Alex fritids fröknar letade med mig...runt hela skolan, både inne och ute!
Toni satte sig på första bästa buss hem!
Till slut så va jag tvungen att åka hem...dels för tjejernas skull men oxå för att se om han va där...
Jag hann tänka en HEL del hemskheter innan jag kom hem kan jag säga! När jag kör upp mot huset ser jag honom! Jag springer ut och slänger mig om honom och tårarna började rinna! Sån fruktansvärd lättnad!! Detta va nog det värsta ögonblicket sen han föddes! Fy!!
Sedan när Toni kom hem satte vi oss ner med honom och förklarade hur allvarligt detta va! Att han ALDRIG får göra så igen!
Han vekade ångerfull och ledsen. Trodde vekligen att han förstod allvaret och att han aldrig skulle göra så igen men jag hade fel....
Idag när jag skulle hämta Saga på dagis (hämta Alex först och Lilja va hemma med Toni) så var dagisbarna som va kvar, i lekhallen och lekte. Saga klättrade upp på en ribbstol eller vad det heter och ville visa när hon hoppade högt upp på madrassen nedanför. Vilket Alex också ville...jag hinner bara få ur mig
"-Nej, om nåt skulle hända dig..." (då är han inte försäkrad skulle jag säga...)
vänder mig om, mot honom, och ser honom försvinna ut genom dörren. Jag tar Saga i handen säger hejdå till personalen och vi skyndar oss ut till kapprummet för att hämta Sagas ytterkläder. På vägen hör jag hur ytterdörren stängs och några sekunder senare ser jag Alex springa förbi ett fönster med skoskydden på!
Jag och Saga hinner bara gå ut och runt hörnet innan han får syn på oss. Han har stannat och tagit av sig skoskydden inne på gården sen springer han bort mot skolan, hemåt!!
Jag ropar på han att han inte ska göra om detta och att han ska stanna! Men han stannar inte!
Vi skyndar oss in i bilen och åker bort mot skolan. Det va väldigt mörk så jag såg inte på vilken sida av skolan han sprang. Så jag åkte runt skolan, gick ur bilen gick runt lite på skolgården, tillbaka på dagis parkering för att se om han gått tillbaka. Sen kör jag hem...halvvägs hem hittar jag honom gående på trottoaren gråtandes. Jag stanna, gick ur bilen och bad honom komma men han började springa och jag efter. Han ramlar och jag får tag på honom och bär honom till bilen. Han säger en massa duma, elaka hemska saker.
Nu är jag fly förbannad kan jag säga! Det va även Toni när vi kom hem! Så det va upp på rummet, han fick en rejäl utskällning och sen var det bara att gå lägga sig!
Usch känner mig helt matt!! Är så ledsen och besviken o rädd för att han ska göra detta igen!
Vad ska man göra!? Hjälp!
Love
- en trött och ledsen mama -
Åhhh gumman!!!! Tyvärr har jag inga råd att ge, önskar att jag kunde göra något för att hjälpa. Många tusen kramar skickar jag iaf.
Kram på dig vännen! Jag vet att det förmodligen inte är någon tröst, men jag vet minst två andra barns om också gjort så här i en viss ålder. Där jag jobbade innan hände det flera gånger med en kille. Det höll i sig ett tag, och sedan hände det aldrig igen. Föräldrarna var, precis som ni, förtvivlade. En av gångerna kom tom. polisen och hjälpte till och letade och de sa att det är vanligt, fast det hjälper ju inte er. Vad jag egentligen vill säga är att ni inte är ensamma, att ni inte gjort något fel och att dte kommer att bli bättre. Stor kram!!!!
Usch vad jobbigt :( har tyvärr heller inga råd, inte vart med om det ju, men e ju sannerligen någon trots och det kommer säkert gå över!! Hoppas snart!! Som Malin skriver, ni är inte ensamma om detta! Kramar till er
Åh, vännen, vad tufft ni har det nu.. har inga råd att ge, men hoppas att det snart blir bättre! Tänker på er!
Kraaam
